Idégrupp # Social hållbarhet som process
Social hållbarhet är på allas läppar. Vi vill skapa livsmiljöer där människor är lyckliga, trygga, känner samhörighet och är del av en identitet. Inkluderande platser där alla tillåts vara olika.
Vi måste bli bättre på att integrera social hållbarhet i planeringens olika nivåer för att nå en stadsplanering som bättre svarar mot människors olika behov och samhällets ständiga förändringar. Den här skriften vill presentera en proaktiv ansats till hur detta kan ske, utifrån följande fyra faktorer.
ANALYS OCH MÅL
Hur kan vi bättre förstå möjligheter och behov? Hur sätter vi mål för social hållbarhet i projekt & planer?
ÅTGÄRD
Hur utformar vi planer & projekt som stärker de sociala värdena och leder till minskade samhällsekonomiska kostnader?
KONSEKVENSBEDÖMNING
Hur bedömer vi konsekvenserna av olika åtgärder? Hur följer vi upp resultaten?
MEDBORGARDELTAGANDE
Hur involverar & engagerar vi invånare i planeringens olika faser?
Vår förhoppning är att väcka tankar, skapa diskussion och till viss del provocera för att i slutändan ta oss ett stort steg närmre en samhällsplanering som är socialt hållbar.
Hur mäter man social hållbarhet? Svaret är att det beror på vad man menar att social hållbarhet är, vilket i sin tur beror på sammanhanget. Det är en sak när man jobbar med en översiktsplan, en annan när man förbereder en detaljplan i ett industriområde och en tredje när man arbetar för att levandegöra en offentlig plats. Social hållbarhet måste definieras från fall till fall utifrån platsens unika egenskaper, förutsättningar och behov.
För att fånga upp samhällets ständiga förändringar och få en så diversifierad och så sann bild som möjligt måste detta ske i samverkan med andra aktörer (skola, vård, polis, företagare, boende, besökare m.fl.) som traditionellt inte har inkluderats i den fysiska planeringen.
En väl genomförd social analys i ett tidigt skede ger svar på vad olika invånare uppfattar som sociala utmaningar och bidrar till att identifiera behov. Den svarar också på vilka sociala värden som finns i området, och identifierar möjligheter som kan bli en resurs i planeringen.
Vilka frågor som analyseras beror på vilka värden som definierats som viktiga för den sociala hållbarheten, och varierar således beroende på kontext och typ av planeringsprojekt.
Den sociala analysen baseras på både kvalitativ input (t.ex. dialog med invånare och andra aktörer) och kvantitativ information (t.ex. i form av statistik från trygghetsmätningar eller socioekonomisk kartläggningar).
Kom överens om konkreta och mätbara mål och mått för hur den sociala hållbarheten ska förbättras. Detta arbeta kräver prioriteringar och kompromisser inom projektgruppen. Konsensus kring ett antal floskler gör ingen nytta i det långa loppet.
Se till att mål och mått överensstämmer i alla led, från den övergripande, regionala nivån ner till den lokala, projektspecifika nivån. Mål för social hållbarhet ska inte vara ett sidospår till ordinarie styrningen.
Bestäm från början hur målen ska mätas och följas upp och se till att ta fram motsvarande information om det aktuella nuläget.
Med den sociala analysen som grund, identifiera åtgärder som bidrar till att nå de uppsatta målen för social hållbarhet och som stärker de sociala värdena.
Överväg en kombination av fysiska och icke-fysiska åtgärder att integrera i plan. Var öppen för att det kan krävas åtgärder som inte regleras i plandokument, eller som regleras på andra planeringsnivåer, av andra förvaltningar eller aktörer.
För att nå konkreta resultat behövs samverkan över förvaltnings-, sektors och professionsgränser. Undersök genom dialog vad olika aktörer kan göra för att gemensamt bidra till uppsatta mål på kort och lång sikt. Det kan handla om andra förvaltningar, fastighetsägare, boende, näringslivet, civilsamhället m.m.
Den sociala hållbarheten behöver utgöra en integrerad del av samtliga steg, från etablering av projektmål till uppföljning.
Samverkan är den röda tråden!
Sociala konsekvensbedömningar måste ses som en integrerad del av planprocessen. Det får inte reduceras till en utvärdering i slutet av processen som beskriver konsekvenser av redan framtagna förslag.
Bedömningen bör väga såväl positiva som negativa konsekvenser av olika alternativ mot varandra redan under utvecklingsfasen. På så sätt kan ytterligare åtgärder utvecklas och anpassas och en optimal lösning hittas.
Ledde projektet till ett mer socialt hållbart samhälle? Eller fick det motsatt effekt? Vilka lärdomar kan dras och hur gör vi det bättre nästa gång?
Utfallet av projektet måste kontinuerligt följas upp efter implementering. Konkreta och mätbara mål är en förutsättning för att kunna följa upp och utvärdera om och hur den sociala hållbarheten har förändrats. Hur dessa ska följas upp måste bestämmas redan från början för att säkerställa att det finns något att jämföra med. Även vem som ansvarar för detta är viktigt att tydliggöra för att undvika att det faller mellan stolarna.
Kom överens om konkreta och mätbara mål och mått för hur den sociala hållbarheten ska förbättras. Detta arbeta kräver prioriteringar och kompromisser inom projektgruppen. Konsensus kring ett antal floskler gör ingen nytta i det långa loppet.
Se till att mål och mått överensstämmer i alla led, från den övergripande, regionala nivån ner till den lokala, projektspecifika nivån. Mål för social hållbarhet ska inte vara ett sidospår till ordinarie styrningen.
Bestäm från början hur målen ska mätas och följas upp och se till att ta fram motsvarande information om det aktuella nuläget.
Den lokala torghandlaren, ungdomarna på fritidsgården, det unga paret på genomresa, näringslivschefen som veckopendlar, den nyanlända småbarnsfamiljen och den förtidspensionerade brandmannen nyttjar platsen olika ofta, på olika tider och på olika sätt men är alla en lika stor del av helheten.
Alla som använder en plats bär på viktiga tankar och idéer om hur den kan förbättras oavsett var de är bosatta. Det är kommunens ansvar att verka uppsökande och få till ett lyckat informationsutbyte, med lika villkor för deltagande, för alla som nyttjar platsen.
En medborgardialog kan generera olika former av värden. Att genom stärkt underlag (kunskap) skapa förutsättningar för bättre lösningar kan beskrivas som planeringsvärde. Att genom dialog, transparens och kommunikation erbjuda möjligheten att påverka kan beskrivas som förtroendevärde. Återkoppling om hur dialogen har påverkat slutresultatet är avgörande för att upprätthålla förtroendet mellan kommun och medborgare.
Båda dessa värdeskapande processer behöver inkluderas i en planprocess som har ambition att fånga den sociala hållbarheten. Dialog, kunskap, information transparens och återkoppling är ledorden.
Arnsteins delaktighetsstege* sprider en förenklad bild av hur en medborgardialog bör struktureras och värderas. Den antyder att en hög påverkansgrad för invånare alltid är att föredra. Att maximera beslutsmöjligheten till invånarna är ingen universallösning för vare sig en lyckad dialog eller ett lyckat projektresultat.
Istället handlar det om att hitta rätt sätt att involvera invånare i olika delar av planprocessen. Detta för att utnyttja invånarnas engagemang på rätt sätt och att inte väcka förväntningar som inte infrias.
*Verktyg för att värdera inflytande från invånare i planprocessen. Har legat till grund för den delaktighetstrappa som många kommuner tillämpar i sitt arbete med medborgardialog.
Det material som en medborgardialog genererar, oavsett om det är ord, bilder eller kartor är en viktig kunskapsresurs. Insamling av data inom en medborgardialog behöver struktureras, dokumenteras och i bästa fall digitaliseras.
Sammantaget bygger dialogen upp en kunskap om en plats, som exempelvis en kommun har nytta av över förvaltningsgränser, och över tid. För att detta kunskapsutbyte ska ske behövs en tydlig struktur för att lagra och tillgodogöra sig data från medborgardialog inom kommunen.
